Livspusslet och det dåliga samvetet

Det verkar höra till småbarnslivet att dras med dåligt samvete eftersom det där livspusslet är en omöjlig ekvation. Det och ständig oro för att något ska hända det käraste man har. Men man får väl ändå säga att det är värt allt gånger 100. Är på väg hem från jobbet nu efter en lång dag i Malmö. Egentligen vet jag att mitt dåliga samvete är obefogat eftersom Maria var den som hämtade en lycklig Viggo på dagis och hade världens bästa kväll tillsammans med henne. Men även imorgon blir det senare och då är Katarina den som hjälper till. Och så torsdag... men då hämtar iofs Peter. Jag vet som sagt att det inte går nån nöd på Viggo, mest handlar det nog om att jag missar en massa pusstid, längtar ihjäl mig efter den där lille korven. Men det blir bättre, nästa vecka går det mesta tillbaka till det normala igen.