Jaha, då har trotset nått sängkammaren. 16 gånger lyfte jag tillbaka en förolämpad son i sängen varpå han som en gummiboll hoppade upp igen. För varje gång intensifierades ilskan och någonstans kring 10:e gången var han så ursinnig att han knappt fick fram ett ljud. Jag gjorde det man absolut inte får göra. Jag kastade in handduken och lade mig på golvet bredvid honom. Ungefär 3 sekunder tog det innan en mycket nöjd liten parvel mellan de kvarvarande snyftningarna småfnissade och berättade sitt livs historia. Med jämna mellanrum kontrollerade han att jag låg kvar och hängde med i konversationen genom ett uppfordrande "Mimmi!?"
Imorgon är planen att vinna kampen och inte ge upp om vi så ska bära 100 gånger.
2 kommentarer:
Det måste vara jobbigt. Inte bara för att han blir ledsen och arg, utan även själv känna att man inte orkar vara ännu tjurigare. Även om det är det som behövs. Håller tummarna för att det går bättre i kväll. Ha en fin onsdag. Kram från Sandra
För oss räckte det med att ta bort bygeln på matstolen, vilken pärs det är! Men snart väntar det med sängen med. Hoppas han vänjer sig snart!
Skicka en kommentar