Jag insåg nog redan när Viggo låg i magen att det skulle bli full rulle när han väl kom ut. Han står ju omnämnd redan i första journalanteckningen från 20 v- kontrollen som mycket livlig pojke. Och det stämde ju. Sitter nu på pendeln hem för att hämta en kille som slagit sig ordentligt idag. De ringde från dagis för att förvarna om vad jag skulle möta. Viggo hade klättrat upp på något under en utflykt, ramlat och slagit i kinden som nu tydligen vuxit till dubbel storlek. "Han kan nog vara lite blå också när du kommer..." sa fröken.
Och det är ju inte första incidenten direkt. Det klättras och hoppas på allt man kan tänka sig och snabb som attan är han. Jag ser de framtida skolfotona framför mig; bulor och utslagna tänder.
Älskade unge, jag har hjärtat i halsgropen och det känns som om det kommer stanna där. Men det är väl kanske det som är att vara mamma.
1 kommentar:
Ja, det är nog så det är att vara mamma, men du får se det som ett gott tecken att han har så mycket energi och att du har känslor att kunna vara orolig :) Kram
Skicka en kommentar