Roligast just nu

Trots ett hav av julklappar är detta roligaste leken just nu.

Mimmi, Pippi, farfar och hallå

Viggos ordförråd växer så det knakar men det är inte alltid vi förstår vad han menar, då blir han trött på sin tröga omgivning och skriker. Det underlättar i alla fall att han nu mer kan kommunicera vad han vill; vi ställer en fråga och han svarar tydligt ja eller nej. Mig kallar han för Mimmi (ibland mamma), Peter får heta antingen Peter, pappa eller Pippi, farfar heter just farfar eller faffa och farmor kallar han hallå (?). Han har även börjat sätta ihop ord, tex "Mimmi här". Namn är annars det som verkar vara lättast för honom, på dagis skrattar de åt att han kallar fröken Sussie för Sushi.

Kvalitetstid

Som vanligt när vi är här får vi massor med barnfri tid. Det bästa är väl nästan nätterna och morgnarna, då står Viggos säng hos svärföräldrarna som skippar sömn till förmån för nattmatning och tidig morgonunderhållning. Och just för tillfället är det en tuffare match än vnligt eftersom Viggo fått ögoninflammation och inte är helt hundra. Jag och P däremot har sovmorgon varje morgon och det var längesen jag var så utvilad som nu.
På juldagen lämnade vi Viggo hemma för att åka till stan och partaja med vänner. Vi hade verkligen jättekul och var inte hemma förrän sent dagen efter då längtan efter lillkorvas var minst sagt stor (det brukar visa sig genom att vi inte kan prata om annat än Viggos bedrifter).
Och om Peter bara skulle kunna släppa jobbet för en liten stund så blir det nog en barnfri sväng idag också.

Jul i Östersund

Dåligt med uppdatering men är det ledigt så är det. Julafton följde samma oslagbara schema som vanligt; lugnt och skönt, god mat, alldeles för mycket godis, Kalle, glada barn och jultomten. Till skillnad från förra gången kusinerna sågs så kändes det som om de nu hade lite mer utbyte av varandra. Viggo killade och klappade henne, gav henne saker och de bytte nappar (det måste väl ändå vara det tydligaste tecknet på barnkärlek; att bjuda på det käraste man har).
Jonna var tomte och tills att hon tog av sig skägget var hon en mycket skrämmande sådan ansåg Viggo som klamrade sig fast vid mig för allt han hade. När han mycket skeptiskt insåg att Jonna fanns där bakom gick han med bestämda steg fram och hämtade sina julklappar med ett tack. De första paketen öppnade han med glatt humör men efter ett tag blev det för mycket och han tackade vänligt men bestämt nej till fler klappar. Det är nackdelen när man varit snäll under året att paketen blir för många.

 Kalle Anka med pappa

 Första julbordet

 Första paketet från Tomten Jonna.

 Julklappsöppning

En av de bästa klapparna kom från moster

I bilen

Sedan en halvtimma tillbaka sitter vi i bilen på väg upp över. Enligt min tidplan skulle vi varit framme ungefär nu. Vet inte varför jag fortfarande försöker planera när planerna aldrig håller. P var tvungen att fixa undan lite på jobbet innan avfärd och under tiden fixade jag och Viggo några ärenden. Medan jag blir sur och irriterad ju mer jag ser tidplanen krossas så har min kärlek en minst sagt avslappnad inställning. Det kan tex visa sig genom att han kommer på att han måste klippa sig när vi äntligen är på väg till bilen. Jaja, nu har jag slutat sura och gillar läget. Förhoppningsvis flyter trafiken, under omständigheterna, på bra hela vägen mot målet.

Ett ansträngt leende

Det där leendet är numer något ansträngt. Bilen hatar kyla lika mycket som jag och vill inte starta. Efter 20 minuters jagande efter en taxi med barnstol är nu en sådan på ingång så att Viggo kan hämtas på dagis.

Ledigt!

Fast det är kaos i trafiken, det är så kallt ute att jag får brain freeze och det råder lite julklappspanik så har jag ett leende på läpparna; nu är det julledigt som gäller! Imorgon drar vi mot ännu kallare breddgrader- Östersund!

Inte mitt dygn

Dygnet som avslutades vid midnatt var verkligen inte mitt dygn. Natten till i fredags gick jag och lade mig alldeles för sent eftersom jag satt och planerade de sista julklappsköpen så jag somnade inte förrän 24. En timme senare vaknade jag av min son som verkade tro att det var morgon. Mina försök att få honom att inse att så inte var fallet misslyckades totalt. När klockan började närma sig 4-snåret och paniken över att jag skulle behöva gå upp 2 timmar senare började göra sig gällande gav jag nästan upp. Jag frångick mina vanliga principer och la Viggo i sitt rum, stängde dörrarna och lade huvudet under kudden för att stänga ute Viggos ilskevrål. En kvart senare sov vi allihop.
Jag kände mig ändå i förvånansvärt bra form på fredagen för att inte ha sovit ens 3 timmar men när jag hämtat Viggo på dagis längtade jag bara hem till soffan. När vi kom hem hade plogbilen lämnat en snövall för hela vår infart och för att komma in var jag tvungen att skotta för första gången i mitt liv. Det vart väl lite sådär, tekniken satt inte direkt som ett smäck och Viggo ledsnade och skrek från bilen. Hur som helst kunde jag efter en stund parkera och packa in oss i huset. Vi möttes då av ett becksvart, 17-gradigt hem. Med en rädd Viggo kring benen försökte jag meka i elskåpet utan resultat. Peter var iväg på skolseminarium och jag visste sedan tidigare att han inte skulle kunna nås. Bara att gilla läget. Vi tillbringade väl en timme hemma i ljuset och värmen av brasan men när det var dags för middag och Viggo vägrade äta i mörkret insåg jag att vi var tvungna att ta oss iväg någonstans. När jag ska backa ut bilen lyckas jag köra fast i en halvmeter hög snödriva (ja, jag borde ha sett den) och sitter verkligen  fast. Viggo skriker frustrerat medan jag försöker skotta loss oss. Efter en kvart kommer en granne till undsättning som får lägga ytterligare en kvart på att putta, gräva och dona.
Väl iväg åkte vi ner till vårt centrum som egentligen inte är så mycket att hurra för men kände som en nöjespark i jämförelse med vårt mörka, tysta hem. Där planerade jag att stanna tills Peter kom hem vilket vi också gjorde. Det blev halvrisig mat på ett av haken och vi lekte jage i shoppingstråken tills affärerna stängde. Två timmar senare kom Peter hem och fixade bort snön och trollade tillbaka strömmen inom loppet av en kvart. Ja utan honom skulle jag inte kunna bo i hus.

Affärsutbrott

Har idag för första gången upplevt något jag tror de flesta föräldrar råkar ut för (det verkade i alla fall så när jag såg de medlidande blickarna från omgivningen). Det var slut på blöjor och mjölk hemma och efter jag hämtat Viggo på dagis var vi därför tvungna att svänga förbi mataffären. Vi hade ingen vagn med oss men jag tänkte att Viggo skulle få gå själv.  Det var han mycket nöjd med att få göra och tog själv en korg som han körde och plockade ner mat i som om han aldrig gjort annat. Det tog såklart lite längre tid än vanligt eftersom jag och Viggo inte hade samma uppfattning om vad vi skulle handla men det gick till slut. Motgångarna började i kassan där jag samtidigt som jag skulle betala fick brottas med Viggo som vägrade släppa en Toy story-julkalender som han förälskat sig i. När vi är halvvägs till bilen kommer jag på att jag glömt det viktigaste- blöjorna. Alltså var vi tvungna att gå tillbaka till affären igen och där någonstans tappade Viggo tålamodet samtidigt som förmågan att gå själv. Värre blev det när han såg barn-kexen i hyllan som han inte fick. Han föll då ihop i en  hög av självömkan och skrek så att det kändes som om hela affären tystnade. Trots mina kommandon vägrade han resa sig upp och eftersom jag var fullpackad med påsar och blöjor fick jag ett halvdåligt grepp om honom. Där gick jag svettig och snorig med en hysterisk unge under ena armen och kassar i händerna. Någonstans på vägen mot målet, kassan, krånglar han sig ur och lägger sig på rygg mitt i gången skrikandes med tårarna sprutande.
Väl hemma var jag, trots ryggont och ett förhöjt blodtryck, nöjd över att jag trots spektaklet höll mig från att falla för frestelsen och ge honom de eftertraktade kexen. Och direkt när vi kom hem blev Viggo solstråle igen och dansade hela eftermiddagen.

Det där med att vara bilägare

Eftersom jag ändå skulle vara hemma idag tänkte jag lämna Viggo på dagis men det gick inte eftersom min bil vägrade starta så Peter fick göra det. Jag orkade inte tänka på bilproblem utan bäddade istället ner mig och sov i nästan 5 timmar (!) med korta pauser för jobbsamtal. Det var nog bra att jag stannade hemma idag för uppenbarligen är jag inte särskilt frisk...
Bilproblemet gjorde sig dock påmint när jag skulle hämta Viggo på dagis. Efter många envisa försök att få igång bilen gav jag upp. Vagnen låg i Peters bil så jag var tvungen att leda cykeln till och från dagis. Sådär bra medicin mot förkylningen.
Jag har förstått att jag nog borde gå någon slags bilkurs (finns det?). När Peter kom hem konstaterade han att batteriet laddat ur och frågade mig om jag sett startkablarna någonstans. Har ingen aning om hur sådana ser ut eller hur dom används för att kicka igång en bil (endast ett svagt minne från körkortsteorin som jag inte skulle våga prova i verkligheten). När bilen var fixad påpekade Peter att jag borde fylla på luft i däcken. Jag tog då för givet att det finns någon på macken som hjälper till med sånt och frågade P om man kunde beställa sån service i kassan. Att det inte är så det går till förstod jag av hans ansiktsuttryck. Som sagt, jag skulle behöva gå en kurs i hur man tar hand om en bil. Nu är i alla fall hela bilen fit for fight igen så nu är jag skyldig Peter glögg och bullar.

Sjuk

Viggos baciller är inte att leka med. Han har varit lite halvsnorig ett tag och jag har inte kunnat motstå pussarna. Det får jag sota för nu när jag igår kväll när jag låg däckad i monsterförkylning. Var på väg till jobbet men hejdade mig själv då det inte kändes så sjysst mot kollegorna att komma dit. Särskilt då vi skulle sitta i möte hela dagen och i ett litet rum skulle det nog garanteraras att de skulle få sig en otrevlig julklapp från mig.
Min första sjukdag på 10 år eller nåt. Borde kanske bädda ner mig för att kureras så fort som möjligt men jag är redan rastlös. Blir nog lite jobb ändå.

Stolta föräldrar

Idag har vi passerat ännu en milstolpe i Viggos liv- första luciatåget! Jag och Peter hade snott åt oss platser längst fram där vi med spänning väntade in vår tomtenisse. Viggo hade tränat i ett par veckors tid hemma; både "blinka lilla stjärna" och "midnatt råder" satt som ett smäck (nja, nästan...) och konstigt vore det väl annars för vi hörde honom till och med träna från sängen på kvällen. I Göteborg hade han även tränat scenvanan där han använde diverse föremål som scen när han skulle sjunga.
Hur som helst var vi mycket stolta över vårt underbarn när han kom in med en fröken. Hon försökte hålla honom på plats i knäet men Viggo har ju förstått att hans plats är i rampljuset längst fram. Han krånglade sig därför ur greppet och ställde sig  några meter framför de andra där han nöjt stod och solade sig i glansen. Så mycket sjunga av blev det inte, han körde istället ett dansnummer och lite rörelser till.

Sötaste tomtenissen i världen!

Göteborgshelg

Göteborgsresan var perfekt från början till slut. Viggo skötte sig exemplariskt under både dit- och hemresan, mycket tack vare Guds gåva till småbarnsföräldrar- bil-dvdn. Favoritfilmen visades 3 gånger enkel väg och trots upprepningen verkade filmens attraktionskraft inte minska. Under helgen har jag hunnit med att fira jul, äta en massa julmat och knäck, göra polkagrisar, gosa med magen där mitt första systerbarn ligger och såklart mysa med fina familjen. Innan vi åkte hem hann jag och P även med att åka och hälsa på Marie och Sammi i deras nya fina hus. Synd att en helg går så fort!

På väg

Vi är på väg mot Göteborg och minijulfirande! Viggo har sovit ytterst lite på dagis efter mina önskemål. Det är en chansning, i bästa fall sover han halva bilfärden, i värsta fall har vi en ilsken kille som skriker av trötthet i 5 timmar. Men jag har förberett mig för det senare scenariet med kex, russin, frukt, festis, favoritfilmen och leksaker så det ska nog gå bra. Veckan har för övrigt varit kaotisk och anledningen till att jag har överlevt är tack vare minutiöst planerande. Jag tror att jag nu har det mesta inom kontroll och det sista med jobbet fixar jag från bilen. Ska bli en härlig helg där jag bara ska ta det lugnt med underbara familjen!

Jag säger ju det...

... hon är en pärla! Förutom att komma hem till ett mätt och lyckligt barn så kommer man hem till ett städat hem där disken är fixad och soporna utburna. Lyx kallar jag det!

En pärla

På väg hem från jobbet nu. Eftersom jag hade möte på eftermiddagen fick nanny Katarina hämta Viggo. Mitt kontrollbehov gör det helt omöjligt att låta bli att skriva långa instruktioner som väntar hemma och desto längre sms som förklarar exakt vilka vantar och strumpor som ska på innan hemfärd. Jag har sagt till henne förr att strunta blankt i instruktionerna eftersom jag förstår att mitt beteende är något sjukligt. Speciellt eftersom det inte finns någon lugnare och mer ordentlig person än Katarina som ger Viggo kunglig behandling. Jag är imponerad av henne som inte suckar åt mig i telefon när jag ringer för att stämma av att allt går bra för dem, vilket det naturligtvis gör. Nu längtar jag hur som helst efter min lillstrumpa, det blir stor pussutdelning när jag kommer hem.

Husfrun

Min huslighet känner inga gränser. Igår hittade jag 2 kg köttfärs i kylen som jag i ett förvirrat ögonblick ryckt till mig i affären. Eftersom jag märkte att det var sista förbrukningsdag och jag lider av bakterieskräck vilket gjorde att jag inte vågade frysa in den, så ställde jag mig vid spisen och gjorde biffar, grytor och tacos. Idag har jag bytt köttfärs mot bulldeg och medan jag knådade den så knådade Viggo play dough (som jag f ö gjort själv).
Tur var att Dennis kom och hjälpte till med bullätandet. Viggo var jätteglad att se honom, han hade massor att berätta och mycket bus att ta igen. Han sjöng till och med "blinka lilla stjärna" med rörelser och allt för att impa på sin storkompis.

Kort i rocken

Viggos ständiga följeslagare nu för tiden är hans stol. Genom den öppnar sig helt nya möjligheter. Nya hyllor i skåpen, massa vatten att plaska i på diskbänken och tillgång till mikron som man kan blippa på och stänga och öppna. Smart-Viggo!