Matvägrande knasunge

Har varit dålig på att uppdatera här men det har inte känts som om det finns något direkt att skriva. Igår lämnade jag och Viggo sjukstugelivet för att träffa några av morsorna. Väldans trevligt som vanligt och kul att se småttingarna, det hinner hända en del med dem på några veckor. På ett sätt gjorde det lite ont i mammahjärtat att se att Viggo smalnat av ordentligt av sin sjukdom. De andra barnen såg så stora ut i jämförelse med honom. Jag brukar inte oroa mig så där mycket för honom, men nu börjar jag bli lite stressad eftersom Viggo vägrar äta sedan han fick krupp. Varje måltid är en kamp där jag jagar Viggo med skeden och sjunger och skojar med honom för att lätta upp stämningen. Han är bara jättearg, snörper ihop munnen, slår skeden ur handen på mig eller busar. Det som gör att jag fortfarande inte ligger sömnlös på nätterna på grund av detta är att han är lika vild som vanligt om inte ännu mer än tidigare. Det har ju visat sig att vi fått en bebis med ett ordentligt knippe personlighet och nu när han börjar bli frisk så är det med förnyad styrka vår knas-unge är tillbaka. Det bästa han vet är att få busa med oss (särskilt Peter). Han sitter i knäet och låtsas undersöka en knapp eller något för att sedan kasta sig över oss och skrattar (samma som vi gör på honom). Allt är numer en lek, till exempel blöjbytena. Han ligger still tills blöjan är av, då kastar han sig iväg och kryper sitt snabbaste och skrattar hysteriskt medan man jagar honom. Underbara lill-Vigg.