Jag brukar ju oja mig lite för att Viggo inte vill sova på nätterna och därmed håller sin trötta mor uppe. Suckade därför över mig själv i natt när jag vaknar kl 04.00 och undrar varför inte Viggo vaknat. Jag ligger där i sängen och vrider och vänder på mig och börjar bygga upp skräcktankar han kanske har slutat andas eller varför har han inte vaknat?. Alltså får jag smyga upp och titta efter- han ligger lungt och sover. Jag försöker göra detsamma men efter en kvart hör jag honom rossla till lite- slutade han andas nu eller vad händer? tänker jag och går upp ytterligare en gång. Efter detta är jag så vaken man kan bli och fortsätter att vara just det tills Viggo vaknar en timme senare.
Jag är alltså trött idag och kan inte skylla det på min föredömlige son.
4 kommentarer:
Vad hemskt, jag får ont i magen av sådana tankar nu. För två veckor sedan förlorade en bekant till mig sin 9 månaders son i plötslig spädbarnsdöd och då sa jag, att jag aldrig vill låta mitt barn sova utan att jag är där hela tiden :(
Jag känner igen det där, du är inte ensammen.. Man är så orolig och överbeskyddande hela tiden, så att det nästan blir jobbigt. Jag kollar barnen varje kväll och har så gjort sen dom föddes. Ser jag inte att dom andas så måste jag putta lite på dom så att dom rör sig. När dom var mindre, så kunde jag flyga upp mitt i natten och kolla så att dom andades och att täcket inte låg över huvudet.
Man är så rädd om sina små älsklingar!!
Tack för tipset!! Jättebra
Sandra- Men fy vad fruktansvärt, jag får ont i magen bara av att höra om det. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände mig, då är det nog värt att vara lite extra nojig.
Tessan- Ja, jag tror att jag kommer få jobba med min oro hela livet. Speciellt när barnet i fråga har både gener från sin pappa och när just denna pappa redan planerar för skoter- cross- och fyrhjulingsåkning ;). Nej, jag hade aldrig trott att jag skulle vara så fjantig som jag är, men jag är ju så rädd om den lille plutten!
Skicka en kommentar