Sedan ett par dagar tillbaka så är Viggo jättemammig. I början var det lite kul, han har aldrig gett mig den uppmärksamheten förut, jag har upplevt det som om han varit mer pappig. Nu däremot skulle jag under skratt hugga av båda min armar och ett ben för att få tillbaka min "gamla" son. Anledningen är att jag sitter fast vid honom. Jag får inte gå ut från rummet utan att han ropar på mig och ofta sitter han och håller fast i mitt byxben. Detta kan jag ta, absolut, men värre blir det nattetid. I natt var han vaken över 2 timmar och bara skrek. Det var som att han inte vågade blunda helt utan hade en liten springa öppen hela tiden för att kontrollera att jag var där. Smög jag tillbaka till sängen under ett obevakat tillfälle hittade jag honom sedan stå och titta ut genom spjälorna på sängen och skrika panikslaget. Alltså fick jag sitta på en kudde bredvid hans säng halva natten.
Så här ett par timmar senare är Viggo lika pigg som vanligt, ingen sovmorgon som kompensation här inte.
Jag hoppas att det handlar om separationsfasen som brukar infinna sig runt 8 månader och att det snart går över.
2 kommentarer:
Åh, jag vet precis hur det är. Jag minns den där perioden med fasa, den höll i sig rätt länge och var jobbig. Ett tips är att läsa lite i boken "Att växa och upptäcka världen", om du inte redan har den. Den är såå bra. Förklarar precis hur det kan vara i de olika faserna.
Vet att man känner sig så låst, men sen när det går över känner man sig istället alldeles oviktig och kan litegrann sakna den där närhetstörsten. Håll ut, det blir bättre!
Däremot tror jag att man som par verkligen behöver ta sig den där tiden ensamma. Vara bara på tumanhand. Det har inte jag och min sambo varit alls. Men bara tanken på att lämna bort Milo ger mig magont. Snacka om mes man är!! Kram Madeleine
Jag har faktiskt den boken hemma men jag har inte läst den, men ska garanterat gör det nu! Vad skönt att höra att det är fler som varit i situationen och att det blir bättre, längtar!
Som du säger så måste man hitta lite egentid där någonstans. Det jobbiga är att både mor- och farföräldrar bor 50 mil bort men vi passar på när vi är hos dem och hälsar på. Största problemet ligger hos mig själv, jag oroar ihjäl mig och ringer och håller på men han klarar ju sig alltid jättebra ;)
Kram
Skicka en kommentar