En liten gråtstund

Jag satt och läste bloggar då jag råkade hamna på denna blogg. Hon skriver om sin lilla sons kamp mot cancern som han vid två års ålder förlorade. Jag har suttit och läst och gråtit, gråtit och läst medan Peter lite tafatt försökt trösta medan han suckat och sagt saker som "men gumman, varför läser du sånt där?". Ja, jag gör det för att det får mig att uppskatta det jag har så mycket extra. Jag vill bara gå in och väcka den lilla personen som ligger och sover i rummet bredvid och pussa på det där där mumsiga stället i den fjuniga nacken och berätta för honom hur mycket jag älskar honom. Nej, usch vad orättvist livet kan vara.