En dag före dopet var det en förvånad mamma som såg en förvånad men otroligt nöjd tjej ställa sig upp för första gången. Precis som storebror är hon för nyfiken för att vänta med att se vad som finns där uppe. Koll på hur man kommer tillbaka till marknivå har hon mindre koll på så antingen skriker hon när benen blir trötta eller så kastar hon sig bakåt. Stackars lilla huvud. Med andra ord är det vad jag gör på dagarna nuförtiden; trösta och pussa på fjunigt ömmande huvud, springa och fånga upp fallande bebis eller lyssna på hur Livs frustrationsskrik när hon inte kommer upp. För att stå upp är det enda som gör henne nöjd numer. Hon har även bytt ålande mot riktigt kryp och häromdagen hade hon satt sig själv. All motorisk utveckling tror jag är orsaken till att hon numer har svårare att komma till ro när hon ska sova och vaknar oftare på natten. Lilla knyte vad fort det går.
Tjena morsan! Sitter här och kollar lite.
Det är alltså enbart såhär man hittar Liv nuförtiden. Det är jobbigt för Viggo att inte ens få ha bordet som frizon för sina leksaker längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar