Trots...

Vi lever med en liten kille som har lagt gränstestning till ett av sina främsta expertområden. Inte helt oväntat i och med att han börjar närma sig 3 år men därmed inte lättare att veta hur man ska hantera. Att vägra gå hem från dagis, ta på sig jackan eller gå och lägga sig tillhör favorittrotset; då skriks det i falsett, kastas nappar och så borrar han ner ansiktet i mattan och kvider en stund (är vi hemma har han lärt sig att krypa under bordet för att slippa). Vi har förstått att det bästa sättet att hantera Viggos trots-alter ego är att bekräfta honom men låta honom vara, sen vill han oftast mysa en stund när ilskan lagt sig.
Jag tycker lite synd om P som just nu får tas med två oberäkneliga familjemedlemmar; en som gråter och skriker under bordet och en som skulle vilja men som istället serverar en utskällning. Tur att vi lika snabbt växlar om till världens lyckligaste.