Å herregud

Det är väl ett gott betyg antar jag men inte desto mindre utgör det ett av de tråkigare momenten på dagen- dagishämtning. Det var inte längesen som det tvärtom var bästa stunden; Viggo kom springande med öppna armar och ropade leende "mamma!". Nu skriker han istället "neeeeeej!" vid synen av mig på dagis. Han vill mycket hellre vara kvar och leka, det är som om jag alltid stör mitt när det är som roligast. Det slutar med att jag får bära honom skrikandes till bilen trots att jag stått och lockat honom med napp och löfte om frukt i bilen. Det är inte utan att jag blir lite lättad när jag idag såg att det inte bara är mitt barn som protesterar som om världen håller på att gå under. Väl hemma myser vi framför Pingu och slumrar nästan alltid till, utmattade av att ha bråkat. Sen är allt glömt, vi kan leka och ha jättekul hemma och på kvällen sammanfattar alltid jag och P innan vi somnar att "jaa, han är verkligen världens mumsigaste, roligaste och mest fantastiska pojke."