Dagen började bra, jag var och tränade för första gången på alldeles för länge. Min kropp tackade och bockade, jag hade ett leende på läpparna under både styrkepasset och konditionspasset- härligt! Måste försöka planera in träningen mer i mitt tighta veckoschema så att det verkligen blir av, jag glömmer liksom av emellanåt hur bra jag mår i både kroppen och hjärtat när jag får träna.
Men den positiva delen av dagen varade inte så länge för ett par timmar senare slog jag personligt rekord i mammaoduglighet. Jag klämde Viggos tumme i en dörr. Och inte så lite heller. Han som vanligtvis inte är så smärtkänslig (och som för övrigt klämt sig förut) grät och ålade sig av smärta i 1,5 timme. Jag behöver väl inte säga att jag hade fullt sjå med att inte panikgråta själv och försökte trösta honom med allt jag kunde komma på; glass, godis, iPhone, dator men inget funkade. Tummen har lämnat blodspår efter sig över halva huset och den är alldeles blå och svullen. Vi har ägnat kvällen åt att se hur han använder den trasiga tummen, om den är bruten men det är fortfarande oklart. Vi får se imorgon och eventuellt åka till vårdcentralen och visa upp den.
Viggo kommer leva länge på mitt dåliga samvete, han kommer få allt han pekar på. Lilla älsklingstuss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar