Jag brukar smyga lite när jag hämtar Viggo på dagis för att se vad han pysslar med. Idag hörde jag skratt när jag närmade mig lekgården och det visade sig att det var min unge som var upphovet till detta; han satt och sjöng högt och ljudligt i sandlådan för en road publik. Uppmärksamhet är fina grejer det. För övrigt så har otroligt mycket hänt i hans utveckling sedan dagisstarten. Jag var väl förberedd på detta och det är ju jättekul men det är inte utan att jag är lite avundsjuk på dagispersonalen som får vara med och se detta på ett annat sätt än vi som bara får några timmar med honom om dagen.
Viggo är en mycket bestämd kille som vet vad han vill. Dagispersonalen säger detsamma; det är aldrig någon tvekan om vad han tycker om saker och ting, antingen skrattar och studsar han förtjust eller så slänger han sig på golvet och falsettskriker. Samma reaktion kan uppstå när han duploklossarna inte vill sitta ihop som planerat eller andra stora utmaningar. Självklart så är det en jättebra egenskap i de allra flesta fall men det kräver ibland lite mer tålamod från oss föräldrar. Som nu till exempel då Viggo sen ett par veckor tillbaka inte vill somna själv på kvällen (som han gjort utan knyst det senaste halvåret). Jag vet inte om det har att göra med att han är mer otrygg sedan dagisstarten eller bara någon tillfällig fas (hoppas på det senare). Eftersom jag först antog att det hade med otrygghet att göra började vi lägga oss brevid hans säng på kvällen och låta honom hålla handen tills han somnade. De senaste två veckorna har vi därför fått ligga där på ett kallt trägolv med handen inkrånglad bland spjälorna en halvtimma varje kväll eftersom "en gång är en vana" enligt Viggos filosofi. Gör vi det inte blir han jättearg, inte direkt ledsen utan bara väldigt upprörd. Som mest har han ropat och skrikit i flera timmar och eftersom vi värderar våra kvällar har vi lite gett upp i dagsläget och han får som han vill. Så fort vi lägger oss där på golvet blir han tyst, skrattar lite (!) och pratar en stund innan han somnar. Så nu står vi i valet och kvalet- är det en fas som vi hoppas går över av sig själv eller ska vi ta striden och låta honom vara arg? Om det är så att han är otrygg för tillfället så känns ju det senare som ett ganska kontraproduktivt alternativ som bara kommer slå tillbaka. Nån med erfarenhet som kan ge mig ett råd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar