Jag är inte lätt att leva med sedan jag blev gravid. Jag är redo att närsomhelst explodera och även om jag försöker tygla det händer det att Peter frågande står och tittar på mig när jag briserar. Det hände igår, varför kommer jag inte ens ihåg och då var Viggo också där. När jag hade återtagit kontrollen över min hjärna pekar Viggo på mig och säger "kram" till Peter. Sen får jag en kram av dem båda. Han är en fin och smart pojke min son. Den tjejen (eller killen för den delen) som får hans kärlek i framtiden kan vara lycklig.
1 kommentar:
De där hormonerna gör en riktigt konstig ibland, så att man knappt känner igen sig själv. Du har en klok och charmig liten Viggo. Han får gärna fånga Viljas hjärta senare ;)
Skicka en kommentar