Vart tog tiden vägen?

Det går allt bättre för Viggo på dagis, känns så himla skönt! Han är glad mest hela tiden, äter bra (!), sover bra och leker och utforskar för fullt. De större tjejerna slåss om honom och han tar emot kramar och pussar med ett stort leende. Så i stället för att ha dåligt samvete för att jag lämnar bort ett gråtande barn på dagis så känner jag faktiskt att det är helt rätt, jag tror han behöver den stimulansen han får där. Jag jobbar som sagt ändå lite mindre så att Viggo slipper långa dagisdagar. Även om det känns ganska lyxigt att sluta vid 15 på dagarna så är det lite ovant, jag är van att jobba mycket och trivs med det. Men det är väl en vanesak antar jag, och trots allt så värdesätter jag såklart Viggotiden mer än jobbtiden. Jag kommer nog hinna jobba så det räcker och blir över innan det är dags för pension i vilket fall. Men jag förstår inte var de där extratimmarna jag och Viggo får tar vägen. Jag försöker ändå att prioritera bort tvätt, disk och städ tills han har somnat men ändå så känns det inte som om tiden räcker till för att hinna mysa och leka tillräckligt. Jag är avundsjuk på dagisfröknarna som får så mycket tid med honom. Jag önskar att man kunde pausa tiden ibland!