Ett par ensamma timmar

Efter allt som varit de senaste veckorna har jag haft ett behov att bara få vara helt själv. Dessutom är garderoben tom på kläder som passar. När Peter kom hem från jobbet igår passade jag därför på att smita iväg till centrum medan han tog plutten. Jag hade inte så lång tid på mig men hann med några butiker. Inte för att jag hittade så mycket som passar och som man dessutom kan amma i in public utan att slänga av sig allt, men gud vad skönt att precis som förr bara få gå runt på stan och shoppa alldeles själv!
Efter min lilla tur var det desto mysigare att komma hem. Jag tror absolut att jag kommer att vara en betydligt bättre mamma om jag bara får lite egen tid också framöver. Och jag är faktiskt inte oumbärlig, killarna klarade sig alldeles utmärkt utan mig.
(Det värsta var upptäckten att mina fötter vant sig av vid klackar, efter bara ett par timmar bultade det i fötterna. Jag som genom år av härdning brukar klara av långa arbetsdagar i obekväma skor. Måste bli bättring med tanke på att vi snart kommer till klackarnas årstid!)

Makt

Han är ju världens sötaste och underbaraste lilla unge men också en liten diktator. Han har fullständig makt i vårt hem och vi följer hans minsta vink. Konstigt att en så liten människa kan få två vuxna människor att vända ut och in på sig själva för att göra honom nöjd och glad. Så fort han darrar lite på läppen så är vi där och sjunger sånger man trodde att man glömt (och Peter som inte jobbat på dagis som jag skapar egna mästerverk), dansar, roar och äter i skift. Ingen är lyckligare än vi när vi kan dela med oss stora upptäckter för varandra som att "Jag har kommit på att han gillar att gunga sidleds inlindad i en filt!". Tänk om den där makten satt kvar när man blev vuxen...
Att få barn har också fått mig att speeda upp tempot lite. Igår när älsklingen somnat till en sväng hann jag duscha och fixa iordning mig, plocka i och ur diskmaskinen och städa toaletten. Detta på oslagbara 25 minuter (okej, det ska tilläggas att toaletten kanske kräver ett varv till)!
Men han är ju 100 % värd allt!

Saker att vara glad för!

Två saker som jag är lite extra glad för just nu är...
1. Sara har fått sin lilla Axel nu och allt gick jättebra, sommaren är vår!
2. Dennis har äntligen flyttat tillbaks!

Ensamma hemma

Idag är vi ensamma hemma, Peter trotsade sitt dåliga samvete på min begäran och åkte till Tallin på jobbresa över helgen. Än så länge klarar vi oss helt ok och har lite fredagsmys här hemma vilket innebär fruktsallad för mig och mjölk för grabben. Vi tog en promenad förut för att fördriva dagen. Jag kom på att jag i princip missat våren! Det sved i ögonen när jag kom ut i solljuset och blev helt frälst när jag såg vitsippor på backen. Har ju senaste månaden haft så mycket trassel så jag har behövt vara inomhus, men nu blir det ändring på det!

Hur långt ska man gå?

Det värsta man kan göra förutom att mörda sitt barn är att inte amma, det har jag förstått av sjukhuspersonalens blickar och kommentarer när vi har smugit till lillkillen mjölkersättning nu när jag varit sjuk. Frågan är bara hur långt man ska gå för att få det att funka? Förutom att det är bra för barnet att amma så är två av huvudargumenten att det är billigt och smidigt. Två myter som jag med glädje tar hål på. Smidigt skulle jag väl inte säga med tanke på allt krångel jag gått igenom hittills och billigt är det definitivt inte. Räknade hur mycket amningen kostat hittills, under 3 veckor, och än så länge är vi uppe i runda slängar 5000 kr. Det senaste av mina tutt-inköp blir på nåt sätt ett lågvattenmärke; en slags müsli som sägs förebygga mjölkstockning. Pris? 110 kr för 400 g. Användningsområde? Ges bl a till suggor för att de inte ska få mjölkstockning när de diar sina kultingar. Jag äter alltså grismat nu, då är man desperat.

Home sweet home

Igår fick jag äntligen lämna sjukhuset och komma hem, känns helt underbart! Mår mycket bättre nu och kommer med lite tur vara helt frisk inom ett par dagar även om jag måste käka penicillin i en vecka till. Gladast är jag att slippa sjukhusmaten, jag är inte den som är kräsnast med maten men under de 5 dagar vi var på sjukhuset serverades det inte en enda måltid som var ätbar. Trodde att det var A och O med näringsriktig mat på ett sjukhus men det enda vi har fått är flottig mat nästintill utan grönsaker bortsett från några sönderkokta morötter- usch.


Inte konstigt att man aldrig blir frisk när man får kräks till middag.

Mest synd om mig

Ja den här veckan har det faktiskt varit mest synd om mig i typ hela världen. Nästan i alla fall. Jag sitter just nu i en sjukhussäng med det mest toviga håret som skådats iklädd mysbyxor som lillprinsen har kissat på och framför allt en boobie som mer ser ut som en knallröd fotboll. Jag har ju sagt innan att det här med amning inte är min grej... När jag trodde att det höll på att bli bättre blev jag i måndags akut jättesjuk och för att göra en lång historia om lidande kort så fick jag i fredags köras från akuten i rullstol för att bli inlagd med antibiotika intravenöst tillsammans med smärtstillande. Min lilla familj har sedan dess försökt göra helgen så dräglig som möjligt på ett tråkigt sjukhus. Peter lyckades göra sig halvt ovän med personalen genom att ställa lite krav och han har den hårda vägen fått lära sig att män knappt är vatten värda här på kvinnoavdelningen. Jag däremot har fått uppmärksamhet så det räcker och blir över och jag hoppas att jag blir utskriven idag!

Namn

Vi har ju som bekant inget namn till bebisen ännu. På www.svenskanamn.se kan man i en namngenerator få förslag på vad man ska döpa sin guldklimp till utifrån föräldrarnas namn. I vårt fall gavs förslaget Almger (?!). Nej, han förblir namnlös ett tag till.

Älvängen- the place to be

Jag är uppvuxen på landet och samhället/byn/"city" som ligger närmast heter Älvängen. Nu i påsk har ju mormor och morfar mer än gärna ställt upp som barnvakter så jag och Peter tänkte i fredags att vi skulle passa på att gå ut och käka. Eftersom tussen inte klarar sig utan mat en längre stund fanns inte tid till att åka till Göteborg utan vi fick nöja oss med Älvängen. Jag och Peter har haft en liten intern tävling om vems hemby som är bäst/händelserikast och jag måste säga att jag ligger risigt till efter fredagens besök. Älvängen var helt död och det enda som var öppet var en kinakrog där vi tacksamt togs emot. De enda som hade samma kvällsplaner som vi var två finska alkisar som tävlade om vem som kunde göra flest armhävningar medan kyparen försiktigt och utan framgång försökte få dem att ge sina två matgäster lite matro.
Men självklart så håller jag fortfarande på Älvängen i kampen mellan byarna, stanna om ni har vägarna förbi!

Beach 2009...

Jag hade inte planerat att stå i vassen i sommar, men jag kanske inte har något val. Har förutom en otäck bulldeg runt midjan minst 6 kilo att gå ner, gärna 10. Sitter och låtsasshoppar på nätet men kan än så länge inte klicka på "köp" eftersom jag vägrar börja bygga upp en "tjock-garderob" med större storlekar än de jag hade innan jag var gravid. Maschokistisk som jag är försökte jag få på mig ett par av mina gamla jeans häromdagen och blev skräckslagen när de knappt gick ovanför knäna. Så i väntan på min gamla kropp använder jag nu endast kläder med resår.
En av de vi firar påsk med är sjukgymnast (som alltid ställer upp när man har nån skavank) och av henne har jag fått ett litet träningsprogram för magen som jag har börjat med, sen blir det massor med promenader!

Fullspäckad påsk

Påsken firades på Sveriges framsida, Göteborg, hos mina föräldrar. Vi var lite oroliga att prinsen skulle bli galen i bilen men det funkade hur bra som helst. Äntligen någon som gillar och sövs av Peters bilkörning... Föräldra-rookies som vi är stötte vi dock på utmaningar i form av blöjbyte vid en vägren som ledde till blöjinnehåll lite överallt i bilen och amningsförsök på en parkering utan att visa behagen för alla nyfikna människor. Men vi kom fram levande alla tre!

Götet bjöd på sommarväder med nästan 20 grader och vi kunde till och med äta frukost varje dag på altanen! Hela påsken, från fredag till söndag var ett socialt maraton. Jag har bland annat hunnit med att träffa min moster och kusin med familj, och traditionsenligt påskfirande med de två familjer som vi firat med de senaste 22 åren. Jag fick även träffat två av mina äldsta vänner som jag inte sett på hur länge som helst (typ 10 år kom vi fram till), det måste helt klart bli oftare fr om nu! Innan vi åkte hem igår kikade också Johanna och Marie med familjer förbi, mysigt!

Det var ett lite sorgligt hejdå att lämna mormor och morfar som får vänta några veckor innan de får se barnbarnet igen, men den som väntar på nåt gott!

Traditionsenlig korvgrillning på påsk. Jag är tyvärr tvungen att trotsa sommarvärmen och skydda boobsen mot nedkylning med tjocktröja...

Uppvisning av tussen.

Mys med morfar...

... och mormor.

Besök

Har fått rutinbesök hemma idag från barnavårdcentralen. Blev lite chockad av att det finns resurser för sånt idag men det gör det tydligen. Vi fick 13 broschyrer fulla med framför allt sunt förnuft (te x en broschyr om att man inte får misshandla sin bebis om den skriker). Barnmorskan vägde killen och han har faktiskt nästan gått upp ett halvkilo på 2 veckor, känns skönt att veta att matningstortyren i alla fall har bidragit med något.

Inte så kul...

Man har sett på TV hur överlyckliga, nyblivna mammor med ett leende sitter och matar sina små älsklingar. Jag kan meddela att det är en löjligt romantiserad bild av det hela. Det som t ex inte visas är att de där små söta, hungriga munnarna känns som 1000 små knivar. Även om jag fortfarande tycker att prinsen är värd det och det börjar bli bättre så har själva matningen inte varit jättekul hittills och till råga på allt så fick jag i söndags nåt så kul som mjölkstockning med massa feber som följd. Den som kommer inom en radie av en halvmeter från min bröstkorg riskerar att få sig en snyting och jag varnar Peter för detta så fort han går in i samma rum som mig.
Men jag börjar som sagt se en ljusning- det blir bättre.

Sunkan

Mitt gamla smeknamn "Sunkan" börjar få en alltför bokstavlig mening. Jag hade gett mig själv tillåtelse att vara sunkig i en vecka efter förlossningen. Nu är jag snart inne på 2 fullgångna veckor och mysbrallorna är fortfarande på... Dags att ta tag i detta, vägrar förvandlas till en sunk-morsa i träningsoverall som bara pratar barn-bajs.

Mina älsklingskillar

Inte i år heller

Med spänning öppnade jag deklarationspappren i hopp om att jag detta år skulle få en liten midsommarpresent. Jag har ju trots allt skuldsatt mig över öronen förra året och har inte jämkat. MEN, kvarskatt som vanligt även om det inte var en stor summa.

Killen med klös

Jenny och Kristofer var här en sväng igår för inspektion. Lillkillen fick världens grymmaste outfit, helt klart en kille med klös!