En ny vän

Jag och Peter tycker det är viktigt att våra barn blir sociala och tar för sig i sociala sammanhang (lagom mycket givetvis...). Med Viggo har vi lyckats rätt bra, han älskar att träffa nya människor och gör inte skillnad på folk och folk. En fin egenskap som ska uppmuntras men som kan  få en mamma att känna sig lite obekväm. Viggo har nämligen en förmåga att välja ganska otippade personer att stifta bekantskap med. Han riktar in sig på mc-snubbar, sura gamla gummor eller ungdomsgäng och upprepar "hej, vad gör ni?" tills han får svar. När vi skulle åka hem med pendeltåget i fredags gjorde han samma sak. Han var helt uppskruvad eftersom han fick åka tåg (det händer inte så ofta) och torterade sin mor med en miljard frågor om allt mellan himmel och jord; allt från orsaken till att mannen framför inte har satt sig fast man måste till vad nästa hållplats heter. Jag ser hur det sprids ett fniss genom vagnen då Viggo inte visar den minsta tendens till att tysta ner sig. Inte förrän han har spanat in en ny potentiell vän. Han visar sig heta Dragan (Viggo frågar naturligtvis om detta, i samma mening som han berömmer sin nya kompis skor) och är mest troligt en avdankad narkoman. Dragan blir jätteglad, kanske för att det inte är särskilt många som spontant inleder ett samtal med honom. Till Viggos glädje har Dragan därför ett uppdämt behov av att prata. Jag fick ingripa vid ett tillfälle då Dragan packade upp en hink med nutella som han ville dela med Viggo. Det var längesen en kvart gick så långsamt men fördomsfria Viggo gjorde säkert Dragans dag.
När ska man börja prata med barn om det där att man inte kan lita på alla?