Trött

Jag tror aldrig att jag har varit så trött som jag är nu, åtminstone inte sedan lillan kom. Och det har inte med nätterna att göra för vi får sova allihop. Jag har bara slut på energi och ork. Vid ungefär samma tidpunkt när Viggo var bebis kände jag på samma sätt; jag bara längtar efter att få vara helt själv. Peter tar examen om några veckor och hela våren har han behövt lägga flera kvällar i veckan, särskilt nu på slutet. Denna vecka har jag barnen själv tisdag och torsdag kväll plus hela helgen. Dessutom kämpar Viggo med treårstrots och förkylning vilket kan få den mest psykiskt starke föräldern att vilja hoppa från högsta våningen. Jag önskar att jag hade energi att bemöta hans gnäll och trots på ett mer konstruktivt sätt men jag hör hur jag låter ungefär lika gnällig som han. Känner mig inte alls som en toppenmamma, räcker liksom inte till någonstans. Idag såg jag fram emot att åka och träna med en sovande lillskrutta men  fick istället vara hemma eftersom Viggo fått tillbaka sin förkylning. Suck suck suck. Kan man knäppa med fingrarna så att klockan blir läggdags? Nej, jag behöver nog bara få komma ifrån några timmar. Vi tränar lillan på att ta flaskan så att detta ska vara möjligt men än så länge dissar hon tyvärr den med besked.

Både Viggo och jag längtar efter att pappa kommer hem på kvällarna.